The official site of Husby Unite

The official site of Husby Unite

Husby i världen, Världen i Husby Vi vill ha en stad för alla (Gemensam debattartikel publicerad 2008-11-05 i Stockholms Fria Tidning) Stockholms stad marknadsför just nu kampanjen ”Stockholm, the Capital of Scandinavia” för att framhäva staden som ett ekonomiskt och kulturellt centrum. Flera storslagna projekt har inletts för att sätta Stockholm på kartan; byggnads- och rivningsprocesser för att omforma stadens siluett, inglasning av Sergels torg, med mera. Vi ska bli ”störst, bäst och vackrast”, som det tidigare finansborgarrådet Kristina Axén Olin uttryckt saken. En levande och mer dynamisk världsstad är något som vi alla skulle tjäna på. Men när de stadspolitiska besluten följer marknadens logik, sker det lätt på bekostnad av alla medborgares rätt att ta del av staden på lika villkor. De flesta kan nog hålla med om att utbyggnaden av infrastruktur och bostäder är en förutsättning för utveckling i en växande stad som Stockholm. Men när stadsomvandlingen går ut på att släppa marknadskrafterna fria för att locka investerare och turister, reducerar man samtidigt tusentals invånare och besökare till konsumenter. Vi vill hävda att staden är mer än så. För majoriteten av stockholmarna är staden en mötesplats, ett andra vardagsrum man rör sig genom för att arbeta, träffa vänner och ta del av kulturlivet. För ett mindre antal är staden dessutom en plats där man bor. Staden borde vara till för de människor som bor och vistas i den ,och i sin planering tillgodose de existerande behoven för att alla ska kunna ta del av den. Den aggressiva gentrifieringspolitiken, med lyxrenovering av innerstad och vissa förortscentra, upprensning av stadsdelar och privatisering av det offentliga rummet, gynnar främst storinvesterare och köpmän. När hyrorna marknadsanpassas och privata aktörer tillåts att skapa egna regler för och inträdesavgifter till utrymmen som tidigare tillhörde alla, minskar människornas handlingsutrymme och möjligheter till delaktighet dramatiskt. De få fria alternativ som tidigare fanns har exploaterats av marknadskrafterna och det blir allt svårare för människor att hitta lokaler och skapa egna alternativ för att hålla kulturen levande. Förutom att konflikten mellan dem som äger staden och de som bor och vistas i den tydliggörs, innebär det en uppenbar risk för en inskränkning av den grundlagsskyddade yttrande- och demonstrationsrätten. Förra hösten revs Bryggan Citys lokal, en välbesökt dagverksamhet och samlingspunkt för hemlösa, för att ge plats åt ett nytt lyxhotell. I dagsläget står man fortfarande utan fast lokal för verksamheten. Det kan tyckas som en bagatell, men i en stad där politiker diskuterar marknadsanpassning av hyrorna för att folk själva ”ska inse att de inte har råd att bo i de mest attraktiva områdena”, och avgifterna för kollektivtrafik chockhöjs, verkar det som att rätten att bo och vistas i staden alltmer blivit en klassfråga. Resultaten av dagens stadspolitik blir segregering. Den som inte passar in i bilden av hur en lyckad innerstadsbo ska vara trängs undan och förpassas till förorterna, där en fortsatt avsaknad av levande förortskultur ändå leder till ett fortsatt beroende av stadskärnan. De sociala problemen som finns i staden avsäger man sig aktivt ansvaret för genom att osynliggöra dem, eller helt enkelt flytta på dem. Stadsfrågor får generellt en sådan undanskymd plats i valrörelsen och samhällsdebatten att dagens stadsplanering omöjligen kan sägas vara demokratiskt förankrad. När vi talar om vad som händer i staden, säger vi ”De bygger en ny väg” eller ”De river en fritidsgård”. Vårt språk avslöjar glappet mellan folket och politikernas stadsplanering i en stad där vi ser oss själva som åskådare snarare än deltagare. Allt fler människor genomskådar stadspolitiken som en bluff, där politikernas verktyg för att locka turister och investerare knappast har någonting med majoriteten av invånarnas livsvillkor att göra. Missnöjet med utvecklingen växer och kampandan har åter väckts. De röda handdukarna som hösten 2007 vajade från Hornstull till Odenplan har spridit sig till förorten, där man tar strid mot utförsäljningen av allmännyttan, för att bevara det lokala badhuset i Aspudden och andra frågor. Lokala boendeinitiativ som Husby Unite kräver en rättvis och ansvarsfull bostadspolitik, och nätverket ”Rädda hyresrätten” har skapats för att motverka ombildningarna av allmännyttans lägenheter till bostadsrätter. Ännu har vi bara sett början på en gryende proteströrelse. Det är dags att skapa en hållbar stad för alla, där långsiktiga mänskliga och miljömässiga behov går före kortsiktiga vinstintressen. Kajsa Grytt • musiker Janne Flyghed • professor i kriminologi vid Stockholms universitet Dror Feiler • musiker, tonsättare och konstnär Ella Lemhagen • filmregissör Hooman Anvari • Husby Unite Stefan Sundström • musiker Tompa Eken • konsertarrangör Kafé 44, tidigare engagerad i Ultrahuset Mian Lodalen • journalist och författare Hanna Brus • Alarm Sthlm Mattias Gardell • docent i religionshistoria Petter Nilsson • vänsterprofil Ulf Slotte • planka.nu Social trygghet eller kameraövervakning? (2008-08-23) Vi accepterar inte samhälles fördomsfulla attityd mot boende i förorten och låter inte samhället, media och politiker projicera ”sin otrygghet” på oss. Barn, ungdomar och kvinnor känner trygghet i Husby/Järva eftersom de ingår i ett socialt nätverk där man känner sina grannar och boende i kvarteret/bostadsområdet. Den påstådda ”otrygghet” som media och politiker tillskriver oss boende i förorten är i grund och botten ett symptom på försämrad livskvalite som uppstått på grund av diskriminering, segregation, marginalisering och social nedrustning som resulterar i en känsla av alienation. Vi kräver rättvisa åt förorten och är av den åsikten att Stockholm stad har en social skuld till oss. Denna skuld kan betalas endast genom resurser till förorten och satsningar på social trygghet. Därmed säger vi nej till den sortens trygghet som skapas genom kameraövervakning och liknande åtgärder. Dessa åtgärder är inget annat än ett försök till att genom ökad kontroll disciplinera boende . Husby Unite Hooman Anvari När blir det kravaller i våra förorter? (Publicerad 2008-04-01 på DIN Lokaltidning på nätet) Miljonprogrammets utveckling är en värdemätare på hur vårt samhället fungerar. Med tanke på att våra förorter är och har varit utsatta för en strukturell diskriminering och en nedlåtande attityd från etablissemanget är det viktigt att vara uppmärksam på åt vilket håll utvecklingen går. Redan nu ser vi de marginaliserades protester när polis och brandkåren, vid utryckning till marginaliserade bostadsområden, utsätts för stenkastning. Den nuvarande politiska ledningen vill inte inse att långvarig diskriminering och segregation leder till alienation, man talar hellre om ”utanförskap”. Efter år av marginalisering i miljonprogramsförorter ser vi en attityd som misstänkliggör förortsborna när säkerhetspolisen utan tillräckliga grunder gör tillslag i förortens bostadsområden. Frågan är när de marginaliserade säger ifrån? Alienation eller utanförskap? Miljonprogrammet speglar vår samhällsutveckling. De senaste decenniernas ökade samhällsklyftor i kombination med förfallna bostadsområden, ekonomisk marginalisering och nedskuren samhällsservice har slagit hårt mot boende. En långvarig diskriminering och segregation har lett till en känsla av alienation som kommer till uttryck som brist på förtroende för samhällsetablissemanget. Den nuvarande politiska ledningen blundar för verkligheten och talar istället om ”utanförskap”. Detta begrepp gör det bekvämt för politikerna att undvika att se de strukturer som lett till marginalisering av miljonprogrammet Strukturer som beror på kortsiktiga politiska beslut orättvis fördelningspolitik. Förövare eller offer Det massmediala etablissemangets nedlåtande syn har också påverkat den politiska retoriken med avseende på våra förorter. Förortsborna har berövats rätten till självdefinition när man på ett fördomsfullt sett porträtteras som ömsom förövare eller offer, för att inte tala om viljan till idyllisering och exotisering av förorten. Förövarrollen har legitimerat åtgärder som ökad kontroll genom elektroniska nycklar och kameraövervakning. Det intressanta är att det globala påverkar det lokala när i så kallade kriget mot terrorismen har säkerhetspolisen i samordning med sina europeiska motsvarigheter gjort tillslag i miljonprogramsförorter. I och med detta tillskrivs förortsborna en ny roll, det vill säga potentiella terrorister. Offerrollen som har tillskrivits boende i förorten har lagt grunden för en integrationspolitik som är repressiv och skuldbelägger de marginaliserade. Sveriges tur, efter Frankrike och Danmark? De senaste årens hårdnade politiska retorik och samhällsdebatt i kombination med en politik som ökar och befäster samhällsklyftorna är avgörande för miljonprogrammets psykosociala och socioekonomiska utveckling. Vi kan inte vara naiva och tänka att förortskravaller inte händer i Sverige. Redan nu ser vi de marginaliserades protester när polis och brandkåren, vid utryckning till marginaliserade bostadsområden, utsätts för stenkastning. Detta är yttersta beviset på brist på förtroende för samhällsetablissemanget och en total känsla av alienation. Lägger man ordningsmaktens hårdare attityd till allt detta är det inte långt innan vi de marginaliserade säger ifrån genom oroligheter och kravaller i våra förorter. En sådan utveckling kan och bör undvikas förutsatt att det politiska etablissemanget inser allvaret och framför allt tar sitt ansvar. Låt oss arbeta för det. Hooman Anvari Husby Unite Dags för mobilisering i förorten (Publicerad 2008-03-25 på Tvärdrag) Debatten om miljonprogrammet är ständigt aktuell, eftersom miljonprogrammet speglar samhällsutvecklingen. De senaste decenniernas ökade samhällsklyftor i kombination med felfördelning av resurser, nedskuren samhällsservice och förfallna bostadsområden har slagit hårt mot de boende i förorter. Samtidigt har den politiska debatten, sedan 1990-talets ekonomiska krisår, skiftat fokus från klass- till integrationsperspektiv. Detta har lett till att de insatser som kommit till stånd varit mest insatser i projektform. Utifrån detta har den tidigare vänstermajoriteten all anledning till självrannsakan och självkritik. Husby är det tydliga exemplet på den marginalisering vi sett i vårt samhälle. Husbyborna har dock höjt sina röster och utkrävt politikerna på ansvar när man i maj 2005 genom Husby Unite demonstrerade och krävde upprustning av området. De protesterna var en väckarklocka för dåvarande politiska styret i Stockholm och ledde till beslutet om Järvalyftet under den förra mandatperioden. Men under den nuvarande politiska ledningen har Järvalyftet blivit allt annat än lyft när vi ser den moderatledda alliansens politik i form av nedläggning av skolor och äldreboende och utarmad sjukvård i Järvaförorter. Järvalyftets bristande demokratiska förankring hos boende och projektets oklara finansiering har nu lett till Husbybornas protester genom nätverket Järvas framtid. Järvalyftet har utvecklats till ett konsult- och tjänstemannaprojekt dock med tydliga politiska mål som leder till ökade klyftor och även avveckling av allmännyttan genom rivning av bostadshus och utförsäljning av beståndet till privata aktörer. Framför allt avsäger sig den politiska ledningen allt ansvar för utvecklingen i miljonprogramsförorter som Järva. Det är hög tid för oppositionen att inse nödvändigheten för ett samlat grepp om miljonprogrammets utveckling. En oppositionspolitik som inte omfattar satsning på dessa förorter saknar trovärdighet. Framför allt är det ytterst viktigt med en bred mobilisering mot alliansens klasspolitik i våra förorter. Hooman Anvari, Ordförande i Husby Unite